Har just höjt iq’t på min Facebook genom att klicka ”hide from news feed” på majoriteten av personerna i flödet. Haha. Kändes underbart. Du ska bort, du ska bort, du ska VERKLIGEN bort. Unfrienda kan man inte göra utan att det blir som ett statement. Unfriendar man någon så är det lite som att jaha, känner inte vi varandra nu? Jo.
Jag orkar inte se mer bilder på glittriga akrylnaglar, identiska ansiktsbilder varje dag med undertexter som; ”sitter på bussen”, ”är i skolan”, ”ska till jobbet”, ”nu blir det gymmet” (Vad har det att göra med ditt ansikte?), på tok för privata statusar ”åh, mina analsprickor har läkt så fint, äntligen!” med kommentarer under som: åh goooomman, gjattis, hjärta, hjärta, styrkekramar, (patetiska) föräldrar som kommenterar och likear allt deras vuxna barn gör. Nästan så man undrar om de följer med dem till jobbet och applåderar när de klarat gå på toaletten själv också. Det hade varit delete på två röda sekunder om mina hade betett sig så kan jag säga. Och denna övertrevlighet! Finisar, finaste vännen osv. Jag betvivlar starkt att de som skriver så även pratar så. Och kan du inte säga det så skriv det inte heller. Och om du faktiskt pratar så, then stop.
Läste ett bra citat i en blogg härom veckan som löd något i stil med: Twitter gör mig nyfiken på främlingar och Instagram, och Facebook lägger jag själv till, gör att jag föraktar de jag redan känner. Så sant som det var sagt!
Det har blivit för grötigt och sfärer som inte ska blandas mixas friskt. Från början hade man bara sina vänner. Bra. Sen blev det helt plötsligt bekanta. Okej lite jobbigt ändå att de ska kunna se vad man gör och skriver. Sen skaffade föräldrarna Facebook. Superknepigt, jag har inget att dölja men egentligen vill jag inte ha dem där, men egentligen gör det inget, men egentligen… Och sen vänner till föräldrarna som ja, man ju känner, men ändå, skulle adda. De kan vara hur trevliga som helst men det blir för många olika förhållningssätt som ska få plats i ett utrymme. Hej vi har träffats en gång, add. Hej, nya kollegor, add. Och det känns för arrogant att säga till någon som ”räckt ut en hand” att, du känner-känner inte mig. Aj. Så då sitter jag här med 10 olika säkerhetsinställningar och grupper och skit. Den och den kan se de albumen, han kan bara se min wall, de kan bara se mina statusar osv. Och vännerna som man vill hålla kontakten med försvinner i havet av duckface-bilder, candy crush och dagens Let’s deal-like. Tack och lov har jag, som de flesta normala människor, en spärr som gör att jag är medveten om att jag inte kan skriva vad som helst eftersom att den och den kommer att kunna se det. Det är å andra sidan också det som gör det tråkigt. Att inte bara kunna skriva fritt utan att påverkas av vem som ska läsa. Att få feedback sen som man inte bett om. Samma sak med bloggen. Det skapar en stor block. Generations-Facebook, det hade varit något.
En gräns som jag inte går över är att adda mina gymnaster. Eller att låta dem adda mig rättare sagt. Där är det blankt nej. De ska bara se mig som en ledare. En vuxen de kan se upp till och lita på. Någon de känner såklart men de ska inte ta del av mitt privatliv för då tappar de omedvetet respekten. De ska kunna koncentrera sig på träningen till hundra procent utan att ta i akt vad som kanske hänt mig under dagen osv. Det är inget de ska behöva tänka på.
Hade du kunnat ta din chef på allvar om du fick ta del av hans/hennes festbilder eller privata statusar? Eller en lärare eller annan högt uppsatt person? Han/hon kanske är bäst på sitt jobb men det spelar ingen roll. Om t.ex. Carl Bildt skulle twittra en bild på marmelad med texten ”OMG inga kalorier! #fatboyinsidesohappy” så skulle man kanske tappa respekten för honom lite.
De borde lära ut internetetikett i skolan för folk kan uppenbarligen inte bete sig. Eller rättare sagt får vi se sidor av de vi känner som vi aldrig skulle eller borde ha fått se annars i verkligheten.
Less is more. Lite mer klass tack!
hoppas att jag inte jobbar den dagen de checkar in. För de är bisarrt trögfattade. Mer än så säger jag inte för jag vill gärna behålla mitt jobb men om vi säger såhär, det har inte endast hänt en gång att en en indier står utanför porten och stirrar på dörren. Men ÖPPNA och gå in då! Huh? Och så står de kvar och glor. Säkert 10ggr har det hänt. Eller att de öppnar inifrån, vanlig stor portdörr som man man bara drar eller puttar upp, går ut och sen står kvar där ute, ”trapped”, och kommer inte in. Det går nästan inte att förklara. Har de inte dörrar i Indien?
Skojar, jag sover nu för jag jobbar helg. Tidsinställningar is da baaawmb.
Stod man här för en månad sen så hade det stått en garderob i mitten av väggen till vänster som sen gick en meter ut i rummet och gjorde det omöjligt att möblera på ett bra sätt. Genidrag där MKB. Sen 2007 har jag retat mig på den. Inte av standardmått heller så jag har inte kunnat inreda garderoben på ett optimalt sätt. Solen lyser också in på den väggen men då har garderoben stulit allt ljus. Jag har hela tiden antagit (man ska aldrig anta, fan!) att jag inte skulle få ta bort den. Dels eftersom att det inte låg något golv under den och dels för att väven på väggen var satt runt garderoben. Möjligen att de skulle fixa det för en liten höjning av hyran. Men så skickade jag iväg ett mail där jag bad hyresvärden komma upp och kolla på det. Måla behövdes också eftersom att det av någon märklig anledning blivit helt sotigt i alla hörnor i taket.
